Vinden tystnar: sista fläkten
Slumrar in från lek och strid.
Trädens flock, i gröna drägten,
Hvilar ut i stilla frid.
Aspen ensamt sorgligt klagar,
Hon kan ingen hvila få.
Vet — i tidens första dagar
Var likväl det icke så;
När det då blef lungt i lunden,
Stod ock hon så stilla glad
I den slutna syskonrunden
Med i slummer sänkta blad.
Men den dag då hatet tände
Blodigt bloss och stormen ljöd,
När den milde Gudasände
Skulle dö sin offerdöd;
Låt ju hon, af menskan lånad,
Till det kors sig forma då,
Hvarpå Christus, grymt förhånad,
Gjöt sitt blod — så mild ändå.
Straxt flög ångrens bittra oro
Smärtsamt in i hennes bröst.
Och de dar, som fridens voro,
Nu hon sörjer utan tröst.
Och ännu, när höstens dimmor
Jagas fram i gulnad lund,
Dallra blodets röda strimmor
På hvart blad i kronans rund.
Derför ser du, om ock fläkten
Slumrar in från lek och strid,
Aspen dock i glesa drägten
Ständigt skälfva utan frid.