Slut det är med middagsbråket,
Granris strös på golfvet ut:
Om kollekt och ingångsspråket
Inspektorn har talt till slut.
Pappa nu sin pipa stoppar,
Slår sig tung i soffan ner;
Kaffe dricks ur fasters koppar:
Surkålslukten käns ej mer.
Mormor läser sin postilla.
Ber till Gud i evighet;
Thilda gäspar, mår så illa:
Skinkan var så fasligt fet!
Informatorn sitter trägen
Vid ett fönster, röd och varm,
Räknar jäntorna på vägen,
Der de vandra arm i arm.
Ifrån köket gamla Lena
Gnolar högljudt på en psalm;
Karo hvilar, trött i bena,
Nervid porten på sin halm.
Prostens dräng vid trädgårdsgrinden
Jemte Brygghusmaja står,
Och ur kistan uppå vinden
Får han snart en afskedstår.
Men i knät på mamma sitter
Lilla Per, den ”snälla gris,”
Lyss på sparfvens muntra qvitter,
Han, som aldrig plär få ris?
Bakom systers myrtenblomma
Kura barnen i sitt lag,
Undra om det ej skall komma
Någon främmande i dag.
Stackars Moppe ömt de smeka
Der han gnäller under stoln:
Han med Emma ville leka,
Men ref sönder nya kjoln.
Ur sin dröm nu Thilda vaknar,
Ser så mulen ut och tvär;
Staden hon ofantligt saknar:
Kors, hvad söndan tråkig är!
Med gitarrn, kring halsen bunden,
Sitter undertecknad stum,
Tills han går i skymnngsstunden
In i guvernantens rum.
Der han vackert musicerar —
Och hans stämma blir så len,
När han sist mamsell trakterar
Med ett stycke af