I borgarns koja råder frid;
Men djerft vi svärdshugg byta;
Och snabb, som blixten går vår tid.
I läger, stormning och i strid
Vi vårt kamratskap knyta!
Ty bragd och slag, ej lugn och fred,
Vi älska på vår bana,
Der Månan går bland åskmoln ned;
Och stormen bor i våra led
Och hviftar i vår fana!
Så doft hörs våra jagthorns skall
I ljusa sommarqvällen,
I harmoni med strömmars svall
Och dån från strida vattenfall,
Som störta ned från fjällen.
O bleka död, du är vår värd
I kampens fester sköna!
Du gästar våra blåa svärd,
Som fråssa vildt i ledungsfärd
På Rotas ängar gröna.
Der tõms i blod, på ljungväxt hed,
Också din skål i botten;
Ty det är gammal jägarsed:
Att svälja sista droppan ned
Och träffa alla skotten!
Och ingen skall för oss gå fri,
Som för sitt fall är mogen;
Den djerfves lífstråd klippa vi,
Bland snår och häckar, gömda i
Ett bakhåll uti skogen.
Men lífvet börjar bli för tungt,
Så liksvept segrens minne;
Och med ett blod, så varmt och ungt,
Är här i Sverge alltför lugnt
För ett oroligt sinne!
Och än står svenska äran qvar
Uti den svenska hären,
I ofördunklad glans, så klar
Och bergfast, som hon alltid var,
Likt klipporna i skären.
O, gif oss derför bly och krut
Och ordres, Drott, att jaga:
Och Jägarne vid fejdens slut,
Om du oss för i öster ut,
Hem i triumf dig draga,
I Tyskland sist vi stridde bra
Med studsare och kula;
Härnäst vi ut som lejon, dra!
Hel, Elfsborgs Jägare! Hurrah!
Hel! alla, blå och gula!
Se'n i en framtids riddarsal
En bard förtäljer, bröder!
Ej våra långa ättartal;
Men hur vi stridt, på berg i dal,
Och blödt i norr och söder!