I borgarns koja råder frid;
Men djerft vi svärdshugg byta.
Som blixten snabb, så går vår tid;
I läger, stormning och i strid
vi vårt kamratskap knyta!
Ty bragd och slag — ej lugn och fred
vi älska på vår bana;
der månen går bland åskmoln ned
och stormen bor i våra led
och hviftar i vår fana.
Så doft hörs våra jagthorns skall
i ljusa sommarqvällen,
i harmoni med strömmars svall
och dån från strida vattenfall,
som störta ned från fjällen!
O, bleka död! du är vår värd
i kampens fester sköna,
du gästar våra blåa svärd,
som frossa vildt i ledlingsfärd
på Rotas ängar gröna!
Der tõms i blod, på ljungväxt hed
också din skål i botten!
ty det är gammal jägarsed
att svälja sista droppan ned
och träffa alla skotten.
Och ingen skall för oss gå fri,
som för sitt fall är mogen;
den djerfves lífstråd klippa vi,
bland snår och häckar gömda i
ett bakhåll uti skogen!
Men lífvet börjar bli för tungt,
så liksvept segrens minne;
och med ett blod, så varmt och ungt,
är här i Sverige alltför lugnt
för ett oroligt sinne!
Och än står svenska äran qvar
uti den svenska hären
i ofördunklad glans, så klar,
och bergfast, som hon alltid var,
likt klipporna i skären!
O, gif oss derför bly och krut
och order, Drott, att jaga!
och jägarne vid fejdens slut,
om du oss för i öster ut,
hem i triumf dig draga!
I Tyskland sist vi stridde bra
med studsare och kula!
härnäst vi ut, som lejon, dra!
Hell! Elfsborgs Jägare! hurra!
Hell! alla blå och gula!