O, hel Dig! min blixtrande klinga!
På valplatsen skola vi svinga
i ringdans, du, döden och jag!
Så trogen i glädje och smärta,
jag trycker dig tätt till mitt hjerta,
min fästmö i envig och slag!
Ej guld gaf mig ödets Gudinna,
ej skönhet — och till älskarinna
o Sköldmö! hon gaf mig blott dig!
Men rosorna, som skulle smycka
din brudkrans, de, liksom min lycka,
slå ut blott och blomma i krig.
Du glänsande stålbrud! min stjerna
med blickar, som gnistra, O, tärna!
sof sött på din riddares arm!
tills jag dig till fejder får väcka
och flammande lystnaden släcka,
som brinner så het i din barm!
En gång skola åskorna ljunga
och stormsången vindarne sjunga
i svärmande, svindlande takt!
Då får du ej slumra, ej drömma
ej strålande anletet gömma,
O, svärd! på vår hämnande jagt.
Ack! hör huru stridshornen ljuda!
Det är, som de skulle oss bjuda
till dans i en riddaresal;
och tusende echon, så klara,
den gälla signalen besvara
med genljud i berg och i dal.
Med mig skall du, sida vid sida,
så djerf öfver slagfälten rida;
och sjudande menniskoblod
du, tjusande blåögda flicka!
ur splittrade skallar skall dricka
och släcka ditt lågande mod!
Se! fläckar af hjertblod, så röda,
som purpur, i solskenet glöda,
som eld på den glimmande skrud!
O, framåt, tills krafterna svika!
Jag kan icke — vill icke vika —
Nej, framåt! du segrande brud!
Låt framåt, ack framåt det ila!
Min rolösa själ ingen hvila
och rast eller frid nånsin tål; —
Jag följer min hviftande fana —
och vägen skall svärdet mig bana,
till dess, att jag hinner mitt mål!
Och följen mig, Jägare käcka!
Låt hingstarne framåt få sträcka
i fyrsprång! — Som örnar slå ned
på rofvet — Vi skola oss kasta
på fiendens fyrkanter fasta —
och spränga hans sexdubbla led!
Som stjernor, dem Siarne prisa,
min hjelm eller sabel skall visa
er vägen på bragdernas stråt;
Och fastän vårt antal är ringa,
jag segrens Gudinna skall tvinga,
Som skuggan, att följa oss åt;
Och segra vi icke, vi alla
dock stolt, liksom ekarne falla,
som brytas af stormar utaf;
Och stålsmidda Jägareskara!
Vårt minne skall häfden bevara,
Och mullen en grönskande graf!
Och lagrar vi döende skära; —
ej mindre är derför ens ära,
att striden man stupande vann! —
Af irrbloss var evigt den flamma
den skönaste, som i detsamma
den brände som klarast försvann!
I dofva ackorder kring hela
vår synkrets kanonerna spela,
och stängda vi äro här; — men
der hetaste blodregnen dugga,
som hjeltar vi skola oss hugga
en stråkväg ur kulan igen; —
Fast kejsarns kolonner än rora
sig herrligt, som skulle de göra
mot döden parademarcher blott,
och än stå, som klippor, så stilla
emot våra anlopp — och spilla
ett lif i hvartendaste skott;
Och fast våra tinningar glöda —
och tusen blessurer förblöda
och kindren bli bleka, som snö,
finns ej någon återgång mera —
vi måste vårt anfall doublera,
igenom oss slå — eller dö!
Må Jesus hvar niding fördömma,
som vill undan striden sig gömma, —
som elden och farorna skyr; —
och fader och moder förbanna
hvar feg, som i choquen vill stanna
och fången sig ger — eller flyr!
Marche framåt! fast korparne sjunga
min likpsalm — om någon, J unga!
af eder blir öfver i dag;
så hem till min fosterbygd helsa:
Att lifvet jag kunde ej frelsa;
Men äran, den räddade jag!
I himlen jag skall eder vara
till mötes i afton — och svara
för alla; — Till Allfaders thron
jag hela min linie skall föra
till mönstring — och redo der göra
för mig och min bleka sqvadron!
Jag börjar re’n dödsmarter känna,
de qvälja och slita och bränna
och sarga min kropp och min själ; —
De tappraste kunna bli slagna,
men endast de fega bli tagna.
— Kamrater! Soldater! — farväl!