Min levnads lust är skuren av,
och döden är min längtan;
till dig, du mörka, tysta grav
står all min trängtan.
På jorden jag ej finner
vad mer min själ sitt nöje bär;
min glädje borta är,
min tid i gråt förrinner,
min ungdoms lust försvinner;
jag är olyckligt såld
i grymma sorgens våld.
En långsam död för ögon står, den jag dock icke finner.
Du arma ömma hjärta!
Kan ej den bittra smärta,
som tär dig utan mått,
dig ge så dödligt skott,
att livets tråd må brista,
och ädla själens gnista
sitt fångehus må mista?