Så är det enda från mig taget.
Som jag af jordiskt allt begärt!
Mitt lif jag som en börda dragit,
Och tusen plågor hjertat tärt;
En vän var lemnad till mitt stöd,
Min hjelp, min tröst i all slags nöd,
Som mig förmildrat verldens plågor.
Nu är mitt ankar brutet af,
Nu slås mitt skepp af tusen vågor
Och mäktar dock ej gå i qvaf.
Du känsla, som min plåga våller,
Ack, domna bort, du mer ej tål!
Du kraft, som lifvet sammanhåller,
Ett olyckslif, ett sorgers mål,
Försvinn och stanna i ditt lopp
Och låt en sansning höra opp,
Hvars ömhet ingen kan uttala.
Du känsla och du tankefart!
Skall ej en söt, en evig dvala
Försätta dig i lugnet snart?