Jag har den säkra grunden vunnit,
som håller hoppets ankar kvar,
jag i min Frälsare den funnit,
den lades, innan världen var;
det är en grund, som än består,
när himmel och vår jord förgår.
Ett hjärta finns, som sig förbarmar,
en nåd, som ingen fatta kan.
en Fader, som med öppna armar
de ångrande sig tager an;
en frälsare står nu som förr
och klappar på vårt hjärtas dörr.
Han i sin död vår synd begrafver.
Hvad djup af nåd jag för mig ser!
För alla sår han läkdom hafver.
Nu finns fördömelsen ej mer.
Ty Kristi blod i evighet
högt ropar ut: barmhärtighet!
På dig, o Jesu, vill jag tänka,
i dig, o Jesu, ha mitt hopp,
och, när mig syndens minnen kränka,
till fadershjärtat blicka opp.
Där finnes — jag för visst det vet —
oändligt stor barmhärtighet.
Om jag till jorden nedertryckes
af sorger, smärtor och besvär,
om hvarje stöd mig undanryckes,
om allt mig öfvergifver här,
en outsäglig tröst jag vet:
den Eviges barmhärtighet.
När synd och brist jag måste märka
i alla mina företag,
när i hvad bäst jag velat verka
jag var så skröplig, var så svag,
en tröst mot all min skröplighet
jag har i Guds barmhärtighet.
Mig gånge efter Herrens vilja,
som sådant hjärta för mig bär,
nu mer mig ingenting skall skilja
från Honom, som min Fader är.
I väl och ve jag tror och vet:
allt kommer från barmhärtighet.
På denna grund jag städs vill blifva,
så länge här jag andas får.
Den grunden skall mig styrka gifva,
så länge jag på jorden går.
Se’n sjunger jag i evighet:
O djup af Guds barmhärtighet!