Min själ har sörjt som Rachel,
Nu klarnar upp min qväll:
I Herrens tabernakel
Jag flytta fått mitt tjäll.
Ej qvalen mer förskräcka,
Mig skänkes stilla ro,
Med vingar öfvertäcka
Keruber nu mitt bo.
Ty allt hvad ängslan heter
Flyr bort från helgad mark,
Där tvinnade tapeter
Omhägna Herrens ark.
Violblå, rosenröda
Och hvita stråla de;
Farväl, min sorg och möda,
Farväl, min andes ve!
Mig plågan håller vaken,
Men ej bekymrets brus,
Och gyllne ljusastaken
Mig gifver heligt ljus.
Jag får från striden rasta,
En stämma ljuder skär:
På mig din omsorg kasta,
I famnen jag dig bär!