Jag är samme gud som fordom, kring mig heta stormar jaga,
skakande som multna löven kransar från var ny och jordröd grav.
Ännu går jag liksom fordom att inför min fader klaga,
dock ej mer för dem som dödats men att liv han en gång gav.
Jag är människa ändå och fylld av hetta, skratt och plågor,
och förgängliga småting av jorden fyllde ofta min håg.
De ledsagade mitt hjärta men de slocknade som lågor -
flammor voro de från djupen där mitt dystra rike låg.
Jag skall vänta här i djupen tills jag hör hur gudar kalla.
Du må ingå i vår glädje och bli klädd i ljusets skrud!
Jag skall bida tyst och länge, höra änglars röst befalla:
Låt ditt hjärta vara stilla inför Gud!