Jag ger allt förnuftigt skräp för en dåres bleka mod,
för en hopplös blick av is framför fängelse och död,
vart ljumt och stillsamt ja för en sång till vin och blod,
en visa och ett skratt framför fängelse och nöd.
Jag vill sälja min förhoppning för ett skratt bakom den port,
där den dömde aldrig drömmer och aldrig mera tror,
för en hjärna som blir kall tills sitt sista värv den gjort,
och en blick som ser mot döden som mot en gammal mor.
Jag vill se en man som tröttnat att vara röd och vred,
som har dödens vita kyla i sitt hjärtas vida valv -
som hög och tyst och blek ser sin sista sol gå ned,
och som aldrig här på jorden för ett domaröga skalv.
Och drömmer jag väl bara eller välver ej en vind
över fälten, genom gränderna, ett rus av eld och gift?
Och skrives ej i harm något rött på varje kind,
någon tjusande och farlig och blodig gammal skrift?
Men bort med varje rodnad, kom med grus och is och snö!
Låt oss tänka kalla tankar och bida vår stund.
Låt oss sjunga höga sånger, ty se, vi gå att dö,
gå att sova ut för evigt sen vi handlat en sekund!