Jag var son till Kronos, men oändlig smärta led jag
i dagar bullrande av glädje, nätter röda av mitt hjärtas dom.
Hårt beprövad, stundom drucken fram i barns och narrars sällskap skred jag
tyst där dödens öga lyser mellan vårens blad och blom.
Och min broder är densamma konung över salta vatten vida,
stormens unga gud med gråa vingar och det stjärnehöljda hår.
Och jag dväljes bäst bland dem, som av evig längtan lida,
och på taket av min konungsborg orkanen evigt rår.
Ännu är jag samme Hades, som bar in all dödens börda
och som hällt var själ som vatten dit, där solen aldrig ler
Ännu hör jag liksom ovanfrån var Jason plöja, så och skörda
för att själ på själ som dagg må droppa i mitt rike ner.