Nyss ur den mäktiga flodens afgrund
uppkommen, vild och ödslig låg jorden.
Seklerna fly, och rik och härlig
hvälfver hon, klädd i fägring och skördar.
Hvem — hvars hand, odödliga, prydde dig,
suckande, död, gaf lifvet och glädjen,
mörk och behaglös, gaf ljus och skönhet —
hvem, hvem gjorde det tjusande undret?
Du, jordens dyrkare, andre skapare,
ädle, din hand allt välsignade,
utbredde fröjd, behaglighet, rikdom.
Sången firar dig, länders förskönare.
Öppna dig, jordens omätliga utsikt,
visa hans ära, tjusande, tjusande,
i af fröjderop gällande vingårdar,
på de sjungande åkerfälten!
O, där, under de glada fruktträden,
andas vänskapens lugna sällhet,
hvilar oskulden, susa kärlekens
suckar, allt, allt din välsignelse.
Jordens brudprakt i sommarmånaden,
dessa smilar af all tings skönhet,
solen, blomstren, ängarna, skogarne
hugna dig, tillbe dig, o, lycksalige!
Ja, le, härliga, sköna och glada,
blicka välsignelse, blicka lifvet,
andas varelse, digif nöjet
åt myriader vimlande dödlige,
men den tillbed, som dig förskönade,
o, skörden, o, haf af välsignelse!
I dina rika flyende vågor
strömmar hans idoghet, glad och välsignande.
Ha! Där kommer det skräckliga barnet,
krigsärans dåre, vild och begrepplös,
härjaren, skalden — och eröfraren,
nedbryter planket, skadar muren.
Ack, eller upplyft på falskhetens feghet —
o, själlösa slafvar, födde att slaktas
af en vildare dåre än I — ack,
upplyft, starkare ödelägger skördarne, städerne.
Du, lugn och ädel, själens starke,
ler åt dårens rasande vanmakt,
ler och åter från din torfva
utbreder hugnad, reser städer.
Ock I, födde till landtmannens plåga,
falske ädlingar, fredens insekter,
guldströdda, brokiga plågosvärmar,
sticken den, hvars frukter föda er.
Tronens solsken, ack, ofta lifvar,
otacksamme, ert skadliga väsen.
O, när blifva konungar vise,
när att vörda landtmannen lära de?
Men du ädle, tryckt eller hugnad,
uppehåll troner, lifnär konungar!
Utom honom hvad voren I? — Skuggor,
tomma, glänsande, flyende evigt.
Välgör, välgör lik himmelens gudom,
själfstor som han, så glömd och tacklös.
Men du, ljufva, heliga skaldsång,
tillbed evigt det ädla och sanna!
Svart som jorden, som hon ädel,
helig, verksam, släkter födande,
dåren ser dig, nalkas dig skamlös,
vill förakta dig, men känner vördnad.
Torftiga, rika, sanna naturens
människa! Ack, själf ständige, frie,
jordens dyrkare, son och välsignade,
seklerna, folkslagen sjunga din ära.
Landets skyddsängel, patriark, konung,
din världs gud, o, himmelens älskling,
drickande sällheten ur sitt första,
rena ursprung! En gång, ack, en gång
må jag denna lycksalighet smaka,
en gång, Allgode, glad och tacksam
smaka, gömd i naturens sköte,
mina fäders rena välsignelse!