CADA PIEZA VIVE EN UNA DIRECCIÓN · NADA VIVE EN UNA SOLA SALA  

PoetósferaLa BibliotecaThomas Thorild

Thomas Thorild · Romanticismo

Gustavianernas poesi — Harmen

sueco

Dyster och vild Tor satt på Atlefjäll,

och i svarta skyars hvirfvel

doft stormen kring hans hufvud röt.

“Dödlige, kom,” sade hans rösts

åska till mig. Jag kände kraft,

i den stora känslans rysning

fröjd jag kände och gick.

“Hör, son, vid dessa ögonbryns

blixtrande natt jag svär, jag svär,

från denna stund” —

berget skalf, klipporna störtade —

“jag heter ej Tor, jag heter Harm.

Godt är njuta en värld, men stort

är trotsigt att le åt alla.

Valhalla själft är jordens bild:

Fröja är fånig, Oden är vild.

Kärlek, ära, rikedom, allt

vräks som hafvets vågor.

Ödet är en hvirfvelgöl,

afgrundsdjup och af grundsglupsk,

slukar allt, frusar ut allt.

Skärp ditt öga, son, och se

världar och himlar rasande tumla där

och i dustet dårar störtande evigt,

och i all tings skräckliga brak och gny

nödens skrän upp till — ingen Gud!”

Jag såg,

Tor med sitt ögas blixt

en väg af ljus genom töcknen ljungande,

jag såg på en blomsterhöjd, ack, såg

gudomligt skön en flicka,

slingad intill sin älskares själ,

i en alla himlars kyss

lofva en öm, en evig tro, då vild

en bister jätte, nämnd Far, rusade fram

och störtade henne med en vink

ned i en annans famn. Mitt öga

mörknade, och jag gret — af harm.

Blomstren, höjderna, luften

suckande skållade åter

skrien, skrien af hennes kval.

Jag såg

längre bort millioner

stoftet kyssa, trampadt af en tyrann,

som, af högfärd vild, sig vräkte

lik en gud på en himmelens tron,

men hans ögon gnistrade helvetet.

Vid hans lågande blick sig reste en åsna upp,

tredubbelt krönt, med gyllene mantel,

till att hålla ödets bok

och dess eviga lag gällt skräna ut.

Tyrannens höfdingar, vargar, vildt,

svultne, lömske, törstande blod,

tjuta upp i raseri,

trälar tusende, tusende

till att mördande mördas.

Ve, ve!

Djäflars skratt med döendes ack

rymderna gjorde till ett enda gny,

och himlar, skälfvande, dånade doft:

Ve, ve!

“Son,” morlade åskan

af gudastämman Tors,

“detta är ärans fält, detta!” Jag grep

efter hans ljungeld i häftig harm,

men upp höll Tor sin mäktiga arm,

och eldarne, skakade, blänkte.

Jag såg

genom rasande världars töcken

längst bort öfver ärans skräckliga fält

ett berg af störtande klippor

förlora sin spits i evig natt.

Högst syntes i trolldomsglans

halft öppnad en himmel och körer

af kerubim och serafim

och af helgons skinande kretsar.

Djupast i bergets däld, vrålande

med gny och kvidan, vräkte upp

en afgrund blåröda lågor i moln

af gnistrig, hvirflande rök. Omkring

på svarta klippor djäflar sutto,

grinande vildt. Uppöfver dem,

i afgrundens dystra dunkla,

vidt blänkte af guld ett tempel,

där åsnor, gående upprätt med kronor,

skränade: helig! helig! och gällt

basuner stötte, och folken

darrande kommo, buro fram guld,

guld, som var deras rena blod,

af mödan pressadt ut och härdadt

i kvalets glödande ugn. Främst en

af templets åsnor hölt åt dem en kalk

och af smulor ett fat, då alle,

alle skränade skräckeligen vildt:

“Hvar droppe släcker ett helvete,

och med hvar smula sväljen I

tusende, tusende himlars fröjd

och desse himlars Gud. Amen!”

Näst ofvan templet, i dess gulds

milda sken, ljuft yrade lärde,

kastande tankfullt i rymden ut

linjer, cirklar, paraboler,

ofantliga ord, magiska ljud, färgade bloss

för att af evig grund oss visa

lögnens och våldets, heliga åsnors

och tyranners gudomliga rätt.

“Hören, hören,”

från sin källa på en blomsterhöjd

ropade högt en ädel vis.

“Hören!

Naturen är lefvande sanning,

är skönhet och nöjets enda lag

och evig rätt för kungar och folken.

Naturen ler åt de stora ord

och ärar blott kraft i snille och hjärta:

Den bäste, säger hon, den är störst.

Naturen är

Guds leende anlet,

Guds egen skönhet i dödelig glans;

hon strålar af vishet att leda oss,

hennes eviga löje

säger: Dödlige,

följen mig!

En himmel af skönhet jag är,

Guds himmel ler i min skönhet.” —

“Bränn,

bränn honom!” skräna

de heliga åsnor, tyranner och lärde,

och bålet flammar upp mot himmelens sky.

Naturens kvidan

i dalarne höres,

där oskuldens visa nöjens folk

se de förfärliga lågor mot himlen

och gråta sin och naturens vän.

“Tor, Tor,” jag skriade, “starke Tor!

din makt, din ljungeld mig läna

och stormarnes vilda raseri

att dessa galna världarna härja!”

Tor log och sade:

“Ej ödet vill,

men — du har sett världen.”

Han skakade ljungelden

öfver mitt hufvud

och slog en gnista in i min själ,

därpå for upp

med hafvets och tusende stormars dån.

Väl! Jag har sett världen.

Väl! Rasande hvirfvel

af ting och af lagar,

jag ler åt dig.

Tors gnista jag kände

och kände hans harm.

Hell, eviga intet

och konstens blixt, som ljungar oss dit!

“Hell!” svare hvar dödelig, stor och fri,

som glad kan le mot det eviga intet.

Jag ler, jag segrande ler och tänker:

Ödet kan skapa en värld,

jag kan förakta den.

Sigue explorando

Por su autor
Thomas Thorild · 3 piezas más en la casa
Dónde vive
La Biblioteca

← ChampagnevinetGustavianernas poesi — Jordbrukaren →

Expediente

Autor
Thomas Thorild
Título
Gustavianernas poesi — Harmen
Lengua
sueco
Época
Romanticismo
Sala
La Biblioteca
Identificador
ws-sv-gustavianernas-poesi-harmen--thomas-thorild-4ed5de
Cita recomendada
Thomas Thorild, «Gustavianernas poesi — Harmen», Poetósfera, poetosfera.com/p/ws-sv-gustavianernas-poesi-harmen--thomas-thorild-4ed5de.html

Las obras de dominio público se reproducen íntegras, con atribución y en la ortografía de su impreso. ¿Ves una errata o conoces una fuente mejor? Escríbenos desde Sobre la casa.