Dyster och vild Tor satt på Atlefjäll,
och i svarta skyars hvirfvel
doft stormen kring hans hufvud röt.
“Dödlige, kom,” sade hans rösts
åska till mig. Jag kände kraft,
i den stora känslans rysning
fröjd jag kände och gick.
“Hör, son, vid dessa ögonbryns
blixtrande natt jag svär, jag svär,
från denna stund” —
berget skalf, klipporna störtade —
“jag heter ej Tor, jag heter Harm.
Godt är njuta en värld, men stort
är trotsigt att le åt alla.
Valhalla själft är jordens bild:
Fröja är fånig, Oden är vild.
Kärlek, ära, rikedom, allt
vräks som hafvets vågor.
Ödet är en hvirfvelgöl,
afgrundsdjup och af grundsglupsk,
slukar allt, frusar ut allt.
Skärp ditt öga, son, och se
världar och himlar rasande tumla där
och i dustet dårar störtande evigt,
och i all tings skräckliga brak och gny
nödens skrän upp till — ingen Gud!”
Jag såg,
Tor med sitt ögas blixt
en väg af ljus genom töcknen ljungande,
jag såg på en blomsterhöjd, ack, såg
gudomligt skön en flicka,
slingad intill sin älskares själ,
i en alla himlars kyss
lofva en öm, en evig tro, då vild
en bister jätte, nämnd Far, rusade fram
och störtade henne med en vink
ned i en annans famn. Mitt öga
mörknade, och jag gret — af harm.
Blomstren, höjderna, luften
suckande skållade åter
skrien, skrien af hennes kval.
Jag såg
längre bort millioner
stoftet kyssa, trampadt af en tyrann,
som, af högfärd vild, sig vräkte
lik en gud på en himmelens tron,
men hans ögon gnistrade helvetet.
Vid hans lågande blick sig reste en åsna upp,
tredubbelt krönt, med gyllene mantel,
till att hålla ödets bok
och dess eviga lag gällt skräna ut.
Tyrannens höfdingar, vargar, vildt,
svultne, lömske, törstande blod,
tjuta upp i raseri,
trälar tusende, tusende
till att mördande mördas.
Ve, ve!
Djäflars skratt med döendes ack
rymderna gjorde till ett enda gny,
och himlar, skälfvande, dånade doft:
Ve, ve!
“Son,” morlade åskan
af gudastämman Tors,
“detta är ärans fält, detta!” Jag grep
efter hans ljungeld i häftig harm,
men upp höll Tor sin mäktiga arm,
och eldarne, skakade, blänkte.
Jag såg
genom rasande världars töcken
längst bort öfver ärans skräckliga fält
ett berg af störtande klippor
förlora sin spits i evig natt.
Högst syntes i trolldomsglans
halft öppnad en himmel och körer
af kerubim och serafim
och af helgons skinande kretsar.
Djupast i bergets däld, vrålande
med gny och kvidan, vräkte upp
en afgrund blåröda lågor i moln
af gnistrig, hvirflande rök. Omkring
på svarta klippor djäflar sutto,
grinande vildt. Uppöfver dem,
i afgrundens dystra dunkla,
vidt blänkte af guld ett tempel,
där åsnor, gående upprätt med kronor,
skränade: helig! helig! och gällt
basuner stötte, och folken
darrande kommo, buro fram guld,
guld, som var deras rena blod,
af mödan pressadt ut och härdadt
i kvalets glödande ugn. Främst en
af templets åsnor hölt åt dem en kalk
och af smulor ett fat, då alle,
alle skränade skräckeligen vildt:
“Hvar droppe släcker ett helvete,
och med hvar smula sväljen I
tusende, tusende himlars fröjd
och desse himlars Gud. Amen!”
Näst ofvan templet, i dess gulds
milda sken, ljuft yrade lärde,
kastande tankfullt i rymden ut
linjer, cirklar, paraboler,
ofantliga ord, magiska ljud, färgade bloss
för att af evig grund oss visa
lögnens och våldets, heliga åsnors
och tyranners gudomliga rätt.
“Hören, hören,”
från sin källa på en blomsterhöjd
ropade högt en ädel vis.
“Hören!
Naturen är lefvande sanning,
är skönhet och nöjets enda lag
och evig rätt för kungar och folken.
Naturen ler åt de stora ord
och ärar blott kraft i snille och hjärta:
Den bäste, säger hon, den är störst.
Naturen är
Guds leende anlet,
Guds egen skönhet i dödelig glans;
hon strålar af vishet att leda oss,
hennes eviga löje
säger: Dödlige,
följen mig!
En himmel af skönhet jag är,
Guds himmel ler i min skönhet.” —
“Bränn,
bränn honom!” skräna
de heliga åsnor, tyranner och lärde,
och bålet flammar upp mot himmelens sky.
Naturens kvidan
i dalarne höres,
där oskuldens visa nöjens folk
se de förfärliga lågor mot himlen
och gråta sin och naturens vän.
“Tor, Tor,” jag skriade, “starke Tor!
din makt, din ljungeld mig läna
och stormarnes vilda raseri
att dessa galna världarna härja!”
Tor log och sade:
“Ej ödet vill,
men — du har sett världen.”
Han skakade ljungelden
öfver mitt hufvud
och slog en gnista in i min själ,
därpå for upp
med hafvets och tusende stormars dån.
Väl! Jag har sett världen.
Väl! Rasande hvirfvel
af ting och af lagar,
jag ler åt dig.
Tors gnista jag kände
och kände hans harm.
Hell, eviga intet
och konstens blixt, som ljungar oss dit!
“Hell!” svare hvar dödelig, stor och fri,
som glad kan le mot det eviga intet.
Jag ler, jag segrande ler och tänker:
Ödet kan skapa en värld,
jag kan förakta den.