Våre fäder kände sig
och sitt mannavärde.
Lär, min vän, lär också dig,
hvad sin kung de lärde:
“Vi, så gode hvar som du
och tillsammans bättre ju,
sväre lag, men olag
bryter strax vårt bolag.”
Dock, med vettet lagen föll
ock hos desse bjässar
för det lögntal, munken höll,
och det svek, han mässar.
Första lagen glömde de:
allt med egna ögon se
och i ljusa dagen,
att ej bli bedragen.
Götaäran återväck,
ljus uti naturen!
Huru lågt, i skrock och skräck
drifvas liksom djuren!
Gaf oss därför himlen vett? —
Vett, som dock är nummer ett,
utan hvilket resar
narras utaf mesar!
Mannavettet också gör
hela mannavärdet,
visar, när man tåla bör
eller draga svärdet.
Utan vett är ingen god,
endast vett ger ädelt mod,
vett är, hvar det vore,
större än de store.
Märk nu själfva vettets lag:
högsta väl för alla.
Jordens väl som himlens dag
tillhör alla, alla!
Därför ock är göra väl
himlens högsta riksbefäl,
som i strid mot döden,
så i frid mot nöden.
Gör du mindre, än du kan,
i Guds goda rike,
mindre är du än en man
och ej himlens like;
blott för dig ett rofvets djur,
fast anständigt nog på lur,
men hvars nidingshydda
ingen bör beskydda.
Därför märk: så mycket godt,
som du ärligt kunnat,
är den sanna äras mått,
himlen dig har unnat.
Annat allt är bara prål,
lögn, som äran icke tål,
och, fast narren blänker,
så hvar ädel tänker.
Ej blott frihet, men ock fröjd
uti sannhet finnes.
Mer än höghet, lyckans höjd
genom sannhet hinnes.
Sannhet är det skönas blick,
sannhet är det ädlas skick;
den, som stor sig ljuger,
till en lögn blott duger.
Men likväl ej evigt krig
hatet är mot bröder.
Blinda ifver, måtta dig,
bröder ä' dock bröder!
Och hvad rätt du än begär,
mildhet alltid säkrast är;
ty i galen ifver
rätten våld bedrifver.
Nu, du sälla Göta land,
följ naturens lära!
Fått har du af himlens hand
friskhet, mod och ära.
Ja, ditt folk, så gladt och godt,
värn af själfva himlen fått,
trotsar krigets lågor
så som klippan vågor.
Första ståndet bondens var.
Trött vid jakt i skogen,
sade han: “Här bor jag kvar,
snart är frukten mogen.”
Stånd han höll och frukten njöt,
odla' sedan, när den tröt,
och från denna samma
alla stånd härstamma.
Ty han hade allt i ett:
armen var hans styrka,
handen konst, försöket vett,
himmelen hans kyrka,
känslan präst, och solens lif
Gud förutan lärors kif;
men mot öfverdådet
mod var kung och rådet.
Dock för stort vardt bondens gräl
då, när skaran öktes.
Allting gick ej mer så väl,
bättre, bättre söktes.
En till strid och en till slöjd,
en till vett och väldets höjd
måtte bonden sätta,
men dock ständigt rätta.
Ock är saken ganska svår,
gör en hvar förlägen,
att vid allt, som orätt går,
finna rätta vägen.
Så en folkvän stadgat har:
“Klagan fri, hjälp uppenbar.”
Det är lag för lagar
alla Herrans dagar.
Allas far är bonden än,
än i denna dagen.
Le ej, ty du har, min vän,
bondens bröd i magen,
bondens ull uti din rock;
därför lagom, lagom pock!
Se i honom glader
dina fäders fader!
Järn till svärd och guld till glans
bonden tar ur bergen.
Däremot är all din ans
som mot jätten dvärgen.
Bröd du äter, men ej guld,
evig blir din första skuld,
om ej dina dygder
gläda bondens bygder.
Men hvem är nu bonden näst
uti äkta värde?
Jo, en redlig sanningspräst!
Han, den himlalärde,
lär oss af sky för all strid,
lär oss kärlek till all frid
och på detta viset
här gör paradiset.
Ty ju paradiset är
frid och fröjd och froda?
Saligheten börjar här
i och med det goda.
Högsta goda heter Skönt,
blir med idel fröjd belönt
i ditt eget sinne
och i andras minne.
Fabel vardt till helig gjord,
sekter allt förblanda;
men all sanning är Guds ord
och allt godt Guds anda.
Godhet själfva himlen är,
uppenbarad redan här,
helgar land och städer,
alla väsen gläder.
Se det goda uti allt,
hvar ens goda hägna!
Så naturens Gud befallt.
Vill du fägnas, fägna!
Kärlek just är religion,
högre än båd hopp och tron;
ty bör kyrkan skälla:
Kärlek skyddar alla!
Andra ståndens lif och själ
bonden är och prästen;
står det först med desse väl,
stånd har hela resten.
Krigarn svänger glad sitt svärd,
hotar med den värsta färd
dem, som kunde våga
fosterlandet plåga.
Ingens herre, ingens träl!
sade våra fäder.
Högsta rätt till högsta väl
alla, alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
men mitt väsen, det är mitt.
Denna sanning, vänner,
man i själen känner.
Hvars mans rätt det egna är
uti lif och styrka,
hvarmed, androm ej för när,
man sitt väl kan yrka.
Allt kan ägas, mänskan ej;
blickas jo, så blixtras nej
utaf himlens fader.
Detta nej sjung gläder!
Vi är vist af kungen sagdt,
en är allt för svåger;
detta Vi är allas makt
i sin hela dager.
Herre, kungligt säg ditt Vi,
husfar, diger tänk ditt Vi!
Blott med alla dina
du och ditt kan skina.
Ty det grundlag är af Gud:
allt har du af alla.
Endast enligt detta bud
vågar du befalla.
Alla, det är hvar och en;
staten annars blir ett sken,
som väl kan förblända,
men på allt gör ända.
Alltså, om du folkvett har,
du, som heter herre,
tacksam, god och höflig var,
mest emot de smärre.
Uppblåst är ett ärans skrof,
ja, om ock det största hof.
Se din sädesfora!
Smått gör allt det stora.
Men den makt, som icke vet
sina egna krafter,
ståtligt dricker, hög och het,
sina egna safter,
än ej denna tanken haft:
Hvars mans kraft är statens kraft.
Skratten eller gråten,
staten dör i ståten.
Statens hufvud, det är vett;
men om detta sänkes,
gammal dumhet allt i ett
såsom vishet tänkes.
Alle patrioters rön
märkas ej i detta drön,
all ting styrs af fånar,
hvars mans styrka trånar.
Och med styrkan hvars mans rätt
småningom aftyner;
svält blir ett regeringssätt,
lyckan idel syner,
äran litet brokeri,
glädjen lite tokeri,
och så Göta stammen
gnolar på sitt amen.
Nej, stå upp, du hjältesläkt,
upp utur din dvala!
Du har världen fordom väckt,
folken om dig tala.
Ära, vakna i hvar man,
ära, stortänkt, mild och sann!
Patriot, din lära
väcke hvars mans ära!
Men som ärans första lag
är förakt ej tåla,
så för alla i sin dag
mänskans värde måla!
Vårdnad, vördnad på allt sätt,
det är äkta mänskorätt.
Så böd han, som ljungar,
konungen för kungar.
Smak ser man flickan och ynglingen söka,
smak vill matronan, ja gubben ock ha;
men det osmakliga ofta de öka,
och för det täcka det löjliga ta.
Hvarken det brokiga
eller det tokiga
kan då vara det, som kläder en bra.
Smak i hvar sak är dess renaste sanning,
enfald är himmelsk i allvar och lek;
i en förkonstling och i en förblandning
lyser ej ära, men glyser ett svek.
Se på allt krusande,
är det väl tjusande?
Ormeslingeri med hväsande fart.
Fult är i vitterhet, fult är i seder
pyntet med pina och puffet med prål.
Sök hvad du kan uti sanningens heder!
Fuskande gyckel ju smaken ej tål.
Ömkligt är tåtande,
löjligt är ståtande;
ära, men en sann, se det är ditt mål.
Och vill du högre, så lek ej i gruset;
litet i låghet ett kräk tillhör ju.
Höj dina blickar till honom i ljuset,
evigt det bästa, se, gör han ännu.
Skönhetens lifvare,
sällhetens gifvare,
bäst gör alltid han, ditt bästa gör du!
Skönast är ljuset och vattnet och säden,
blommornas fägring är redan för svag;
skönast är äfven i skaldernas kväden
det, som har sannaste lif och behag.
Men det ljuft rörande
är det välgörande,
skönt är allt godt i sin lifliga dag.