1.
Du som fromma hjärtan vårdar
och de trognas bön upptar,
Gud, en dag i dina gårdar
bättre är än tusen dar.
När oss levnans oro tär,
o hur skönt ditt tempel är;
o hur ljuvt att där bortsjunga
jordens sorg och dagens tunga!
2.
Här det ofta går den fromma,
som han mörkrets gärning gjort.
Här förtvinar dygdens blomma,
lastens ogräs skjuter fort.
Fröjd och lycka ila bort,
vänner skiljas innan kort;
Rakel sina barn begråter
och sig ej hugsvalas låter.
3.
Men när tempelsången stiger
andaktsfull mot himlens höjd,
oro stillas, klagan tiger,
hjärtat slår av helig fröjd.
Själen då, från jordens grus
trängtande till Faderns hus,
himlens tungomål ren talar
och av hoppet sig hugsvalar.
4.
O min själ, du skall dig svinga
till det Salems berg en gång,
där kerubers harpor klinga
bland de sällas segersång.
Låt ditt lov, ditt böneljud,
gå i förväg hem till Gud,
medan du, än följd av sorgen,
irrar utom fadersborgen.
5.
Dagar komma, dagar flykta,
håll dig vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och ett ljus på all min väg.
Hav din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.
6.
Kristne, medan vi här vandre,
låtom oss på fädrens vis
fromme bedja med varandra,
glade sjunga Herrens pris.
Barnens liksom fädrens ljud
stige upp till samme Gud,
att hans godhet nederkalla
över oss och över alla.
7.
Herre, signe du och råde
och bevare du oss väl.
Herre, ditt ansikt’ i nåde
lyse alltid för vår själ.
Herre Gud, dig till oss vänd
och din frid oss allom sänd.
O Gud Fader, Son och Ande,
dig ske pris i allo lande!