396. Du menskors Fader, himlars Gud,
För hvilkens minsta ord och bud
De hårda bergen smälta bort
Och sjelfva hafvet blifvar torrt!
2. Du kan, o Herre! lättelig
Befalla skyn att öppna sig;
Du kan, o Herre! när du vill,
Din himmel åter sluta till.
3. Du, Herre! märker mer än vi,
Du, ser hvad nöd vi äre i;
Wår synd har det dock väl förtjent,
Att du din kärlek från oss vändt.
4. Det goda, af din hand vi fått,
Du ser hur det har tjenat blott
Till missbruk och till öfverdåd;
Ty undandrar du oss din nåd.
5. Kring grödan, som förtorkad står,
Ditt folk, o Gud! bedröfvadt går
Och tänker nu med skräck och qval
På sina svåra synders tal.
6. O Gud! med ånger, bön och bot
Wi ödmjukt falle till din fot.
Se till vår jemmer, brist och nöd,
Och gif oss än ett dagligt bröd.
7. Wi äre barn, som bedje dig
I Jesu namn så hjertelig.
Ditt hjerta röres, tro vi visst,
Så tidt vi nämne Jesum Christ.
8. Krön året, Herre! med allt godt
Gif dagg och must i ymnigt mått.
Ack! vederqveck den usla säd,
Och sorgsna hjertan åter gläd.
9. Wi kysse då ditt fadersris
Och säga evigt lof och pris.
Gif, Herre! hvad vi bedje om,
Och med ett nådigt bistånd kom.
(H. Spegel)