Du är ej mera vad du var, ditt tak är rökt och frätt,
på dina plåtbord stirrar stumt ditt Wieselgrensporträtt
Och tidens arga, vassa tand har ritat streck däri
av undran vart den for iväg, all hopplös poesi.
Du ungmö bakom rämnad disk, du är för ung ändå,
att riktigt skarpt bohemers gamla håla rätt förstå.
För här gick skalden Höglund och Eck och målar Häll,
och det var här artisten H. fick stryk av X. en kväll.
Och nu, en gammal varg som jag, jag går ej mera hit,
där bakom gul gardin jag mött bohemens bleka svit.
Och du som läser visan min, stryk bort den stolta tår,
och följ mig till ett nytt kafé där gamla stimmet går.
Kom, visa mäj en flock av män som ha artisters skick,
bekymmer aldrig för en stund, men evig eld i blick.
Och säj mäj, nu för tiden dricker dom ej kaffe mer? -
Då gå vi med där glada män sin porter hälla ner.
Så vandrom vi, så tågom vi med visor, larm och skratt
där arm bohemen sväljer ömt sitt vin i bitter natt.
Så drickom vi, så drickom vi tills dagen ståndar klar,
tills den av oss som prövats mäst sin sista resa far.