Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter.
Strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.
Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer;
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar var man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och keridoner.
Dagen fyra timmar kort,
tre tums is på fönsterrutan;
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan.
Men, min skaldmö, vik nu bort,
sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.
Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag,
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.