Jag såg en vacker fröken dånad —
Det hjertat skar.
Jag trodde Parkens sköra spånad
Till ända var.
Man skrek på allt hvad doktor heter,
Ja, grufligt skrek,
Man kom med eau de luce och ether ...
Och döden vek.
Hvad var, som snart uti hans boja
Den sköna bragt?
Jo, hennes kära papegoja
I kattens makt!
Som dufvan, jagad utaf höken
I blodig vals,
Skrek hon och föll i knä't på fröken
Med biten hals.
O, syn af fasa, syn af smärta —
Hvad sorgerop!
Hvad underverk, att frökens hjerta
Än höll ihop!
Ack, Dora, att så snart du råkat
I Stygens elf,
Du, som med samma visdom språkat
Som fröken sjelf!