“Nya skolan flyttar i den gamla“,
Att vid Brages högtid varda gäst.
Re’n de sista kämparna sig samla
Till evinnerlig försoningsfest.
På de gyllne lyror vårsol skiner,
Evig vårsol. Vintern är förbi.
Lyss! Canzoner och alexandriner
Smälta in i samma harmoni.
Klarsynt nu en blick af glädje sänder
Gamle Leopold till Atterbom,
När med spiran i de vigda händer
Frithiofsskalden faller sångens dom.
Snart är kretsen sluten. Nektarbägarn
Skummar högt. Men än en plats står tom,
Ack, ej länge, ty der kommer egarn,
Kommer ödmjuk, ridderlig och from.
Och kung Eriks bard välkommen blifver.
I hans hjerta är tillsammanbragt
All den nya skolans varma ifver
Med den gamlas fina, lätta takt.
Hell dig, gamle! Må dig friden skänkas
Vid den evige försonarns bröst!
Himlens blommor ej med tårar stänkas,
Solen sjunker icke der. Haf tröst!
Men härnere mången sol skall bergas,
Förr’n din ungdom får en vän som du.
Och hur sångens himmel purpurfärgas,
Skall ditt minne lefva då som nu.
Lefva, medan ljuft hos dina kära
Du de trötta lemmar hvilar ut
Och din ande stämmer in med ära
I den nya sång, som ej har slut.
1866.