Med hjertats helsning från de unga
Jag ödmjukt nalkas dig i dag,
Om gamla tider vill jag sjunga,
Om lagerskörd, om harposlag,
Om glada kämparna, som drogo
Med Davids slunga i sin hand
Och tidens filistéer slogo
Med lust vid morgonrodnans brand.
Men när den taflan jag betraktar.
Att teckna af dess djerfva drag,
Rätt snart min pensels fart sig saktar
På en kopia, som blir svag.
Hvad mer? Sjelf bäst du fyller bristen,
Du minnenas och ärans man!
Hell, hell den siste fosforisten,
Kung Eriks bard, ja, lefve han!
Ja, lefva skall din enkla saga
Med deras, ack, som skyndat re’n
Att sina stjerneplatser taga
På minnets himmel, evigt ren.
Men du, o, må du ännu dröja
Här nere under fridens palm
Och bland de unga lärkor höja,
O, sångens svan, din aftonpsalm.
Tack för din visdom, för din lära,
Tack för din kärlek, för din sång!
En morgondag skall vittne bära
Om hvad du var för oss en gång.
Som man du stod bland bittra öden,
Som man du står i lifvets qväll,
Frid, frid i lifvet och i döden,
Ja, frid när solen sjunker! Hell!
1865.