Hon fyller fem och tjugu år
I dag, vår syförening,
Och stapplar trött hon till sin bår ―
Är sådan nu vår mening?
Har hon ren nått sin lefnads mätt?
Är hennes svepduk färdig?
Nej, nej! Vi sträfva framåt blott.
Att lefva är hon värdig.
Så månget stygn hvar dag och stund
Det gifs, som bittert sårar.
Som röfvar nattens ljufva blund
Och sänker oss i tårar.
Då är det godt att stygn ock tas,
Som lindra tårars flöden,
Som göra att mer lätt fördras
En lefnads bistra öden.
Det gifs så mycket kallt och hårdt,
Som blott kan sönderslita,
Godt är ett handtag då som värt:
Att litet sammannita.
Ja, om ej mer än i vår knut
Att med en rulltråds ända
Tyst sömma hop en blårgarns klut
Till skydd för de elända.
Derför, kritik, var ej för bråd!
Visst är: vi kunnat fela;
Men kärlek var den röda träd,
Som genomgick det hela.