Vid ensligt och öde tullhus
På klar och blåsig oktoberdag
Bland balar och lårar allena
En barnflock står i hvinande drag.
De kommit en dag för tidigt.
Ej stora ångaren kommit än,
Som föra dem skall till Västern
Med alt hvad af hem de ha igen.
Och hemmet var stort och vackert,
Men så kom dräpande sorg och nöd,
Se'n lockade bref från Västern
Med tal om lycka och öfverflöd.
Nu mamma gått in i staden,
Förr än hon svann, hon viftade gladt —
Men hvad det dröjer länge
Att skaffa tak för stundande natt.
Bland staplade balar och lårar
Sig barnen sätta i tigande ring.
På soliga, gråa stenar
Hvirflar den gula halmen ikring.
Den höstliga, starka blåsten
Med hväsande ljud så kylande far,
Och lillans röda händer
Den stora systern i sina tar.
Då var det bättre där hemma,
I rummen var det så lugnt och godt,
Och mamma var aldrig borta.
I hamnen går vattnet kallt och blått.
Men hunden, som med fått följa,
Han nosar och nöjdt sig kring han ser.
Han kommer tillbaks och viftar,
Och skaran språkar en stund och ler.
Och bror, som jämt är tapper,
Han klifver på balarne upp och står
Och späjar mot Sundet och räknar
Hvart enda segel, därute går.
Och banden i hatten fladdra.
Han längtar att skymta ångaren snart.
Och trolska, främmande länder
Med sol och lycka — dem ser han klart.