När kallt det käns och öde,
Hos er jag ringer på.
Jag känner luft, som lifvar,
Med värma mot mig slå.
Alt är så blidt härinne,
Ej höres gatans larm.
Det är, som dagern fölle
Från ros i fönsterkarm
Och fölle skärt på taflor,
På murgrön och på alt,
Där ädel smak har tagit
Harmonisk, fin gestalt.
Här ljuset fritt kan spela
In i hvar fäjad vrå.
Här käns, att lögn ej darrat
Emellan själar två.
Hvar sorg, som hit har kommit
En själ att hålla fast,
Har råkat strax på tvänne
Och flyktat hän med hast.
Och fröjd, som annorstädes
Plär sjunga fort sig trött,
Här håller ton, se'n ögon
Hvarandra stråligt mött.
Det är, som tviflarns fråga
Om lycka — finge svar:
Jag känner, hur här längtas,
När endast en är kvar.
Det är som fäst i rummen,
Fast det är hvardagslag,
Fast blott jag ser er tvänne
En stilla arbetsdag.