På gyllene skyar å nyo Du kommer, o Vår!
Förbi äro molnen, förbi äro stormarnes dagar.
Se skördarne knoppas, se fruktträdet blommande står
Och turturn så ömt i de susande lundarne klagar.
Med kärlek på Jorden, från himlarnes eviga höjd,
Guds Dotter, den strålande Solen, nu fäster sitt öga.
I brudliga smycken Naturen sig kläder med fröjd
Och möter den kraft, som beströmmar dess sköt från det höga.
Nu lofsjunger skogen, nu ängarne blomstra och le,
Små Änglar i dälderna leka med fläktande vingar,
Ljuft lindarne susa och blommorna vällukter ge
Och frälsade Andarnes chorsång ur böljorna klingar.
Att kärlekens under, o Människa! fröjda din syn,
Med vördnad af dig den grönskande marken beträdes!
De himmelska flyttat till jordrunden neder ur skyn.
Jehova är sjelf i sitt heliga Tempel tillstädes.
I Templet, Profeter! med ångande rökelser gån
För honom, som är, som har varit, som evigt skall blifva,
Och följde af tusende röster Er gullharpa slån
Att genljud däraf de odödliga fjällarne gifva!