Helga, o Mänska! till Gudomens altar ditt hjerta,
Sök i den eviga himlen din krona, din skatt.
Trolös är jorden – dess välluster bytas i smärta,
Sommarn i vinter, det strålande ljuset i natt.
Tror du med lekarne, blomstrande hälsan och friden
Evigt få jula i lyckans förtrollade borg?
Bäfva! – snart för mot de skälfvande portarne Tiden
Härar af svarta bekymmer, af plågor och sorg.
Festliga harpor ej längre i salarne skalla,
Nöjena stiga ur dansen med fladdrande hår.
Brännande tårar i tömda pokalerna falla,
Plågornas vålnad bland tynande lamporna står.
Väggarne remna och Månen med vemodigt öga
In genom springorna tittar från midnattens sky.
Byggnaden svigtar på grunden och plötsligt de höga
Marmorkolonnerna falla med brakande gny.
Säg mig den jordiska sällhet, som icke är vorden
Skördad, o Bröder! af tidens förödande hand.
Rök äro nöjena – hell den, som redan på jorden
Äger i himlen sin boning, sitt fädernesland.
Sväfvar hans bräckliga julle på skyhöga vågor
Blundar hans öga i ljufliga drömmar ändå,
Trygg vid hyänernas tjut och vid thordönets lågor
Färdas han öknar – Serafer vid sidan ju gå.
Icke han bäfvar, fast slukade mörker opp Solen,
Urgamla bergen förgingos i rytande haf,
Stjernornas härar, som brinnande skurar från polen
Regnade neder, och verlden försjönk i sin graf.
Eviga hyddor, i trygghet för åskor och ilar,
Pilgrimmen uppta – därinne vid gullharpors röst
Abraham spisar med Änglar, och Lärjungen hvilar
Guldlockig hjessa vid Jesu förtroliga bröst.