Tre Backar lång är din jordiska bana:
Ungdomens blanka och halkande kana,
Mandomens ojämna, grusfyllda stig;
Nederst i knalln, där åt slutet det lider,
Pustande, vacklande gubbåldren skrider,
Fast invid ledstången stödjande sig.
Högst på tre backarnas glänsande branter,
O, vilka utsikter åt alla kanter!
Trädgårdar, parker och gator och hus,
Hagas förtrollning och Brunnsvikens bölja,
Kyrktorn, som kloten i molnena dölja,
Solstrålars dansar och vårfläktars sus!
Och se’n bredvid dig, till höger och vänster,
Märk, hur förstulet, ur månget ett fenster,
Blickar en tärna på dig där du står!
Rodnar och lyfter så tyst på gardinen;
Ser på den blommande, leende minen,
Ser på ditt långa, ditt böljande hår.
Men du skall utför. Det får icke hjälpa,
Akta dig endast på huvu’t att stjälpa!
Sträva nu måste du varsamt och väl.
Svärdet, vänt nedåt, lätt halkar ur slidan.
Skynda dig, skynda dig, undan åt sidan!
Annars dig åkarens schäs kör ihjäl.
Men se du nalkas mot slutet av backen,
Matt är din sena och utnött är klacken,
Märk, huru inskränkt din synkrets nu är.
Mellan de högresta husenas vimmel,
Knappast du skådar en skymt av den himmel
Vilken nyss tjusade dina begär.
Ej varken sol eller måne här skina,
Kyliga pustar kring kinderna vina,
Tårarna pressas ur ögonens grop.
Långsträckta stenhusen skuggbilder kasta,
Nu är du trött och du önskar att rasta:
Lemmarna falla som solfjädrar hop.
Läsare! enkel min liknelse varit;
Men om du utför en backe har farit,
Säkert min teckning ditt hjärta förstår.
Överst är utsikten vidsträckt och härlig,
Nederst tvärt stupande, hemsk och förfärlig;
Kör endast varsamt och lyckligt det går!