Jag qväder dig, du ljufva vår!
Dock nej — jag qväder ej: jag endast dig beskrifver ...
Med stora steg du till oss går,
Och stoppningen af kitt och blår
Jag från mitt gamla fönster rifver.
Jag ser väl inga trän i knopp,
Jag ingen fjäril ser, och hör väl ingen lärka,
Men, sälla vår, jag kan din ankomst deraf märka
Att gikten flyger i min kropp
Och mina fötter börja värka!
Ditt ljufva antåg röjs af tecken utan tal:
Af snufvans gångbarhet, af febrarna och flussen,
Af vandrarns bryderi på gatan i sitt val
Emellan högarna och pussen.
Visst är du ej det minsta lik
Den vår, som skalderna beskrifva,
På helsa och på blomster rik:
Jag hör ej annat af än getmjölk och hektik —
Hvad lofsång kan jag dig då gifva?