Jag har en landtlig stuga,
den stugan är dock min.
Men ödmjukt skall man buga
att till mig komma in.
Så föga högt från marken
har den sin resning fått …
Men där, framför åt parken,
där står ett skyhögt slott.
I prakt och stoj otroligt
där bor en herreman.
Jag sofver alltid roligt,
men det gör icke han.
Han hofman är — dess värre —
en präktig stjärna bär.
Men stackars nådig herre,
hur litet säll han är!
Jag satt framför min koja
en vacker aftonstund,
då plötsligt hördes stoja
hans koppel kring min lund.
Hans nåd förbi mig trädde,
just som jag bäst förnöjd
försynens godhet kvädde
i menlöshet och fröjd.
Det var en liten visa,
som själf jag gjort, jo, jo!
att himlens Herre prisa
för lugn och sinnesro,
för sundheten och födan,
för faderligt försvar,
för hvila efter mödan
och ångerfria dar.
Hans nåde, stödd mot bössan,
grant hade hört min sång,
jag teg och tog af mössan,
han tankfull gick sin gång.
Han göt en suck af smärta …
Ha, den förstod jag godt:
“gif mig ditt glada hjärta,
och gärna tag mitt slott!”
Då lyfte sig mitt öga
till den, som delat så:
palatsen åt de höga
och glädjen åt de små.