Av livets morgondrömmar
han byggde en vimplad slup
att segla i glitterströmmar
hän över de vida djup.
Han byggde med ivrigt sinne,
ty vågens sorl vid strand
förtalte så månget minne
från fjärran underland,
och stundom sken från väster
en hägrande sagoö
och kland, som från andefester,
en ton över blånad sjö.
Så var han färdig att gunga
på rytmiska vågors ban;
då såg han blixtar ljunga
över land och ocean,
såg moln i söder och öster
och hörde långt ifrån
en stigande storm av röster
och rasslande våpendån,
såg mörka fylkingar bana
sin väg i åskors brak
att fälla en vacker fana,
att trampa en ädel sak.
Han gav, som stunden bjöd det,
om än med sorgsen håg,
sin lätta slup åt ödet
att driva vind för våg.
Och gick till kamp, som skälvde
i bränningar dagen lång
och än mot seger välvde
och än mot undergång. ---
Men nu, sen sol är bärgad,
vid havet igen han står,
hans strand är av stormen härjad,
han själv har blödande sår.
Det skymmer vid himlaranden,
och mörknande böljor gå
och lämna kvar på sanden
en spillra då och då
av livets morgondrömmar,
av krossad liten slup,
som skulle i glitterströmmar
styrt ut över blåa djup.