Ett örngått och en sammetsrock
En gång förtroligt samtal hade,
Då rocken ibland annat sade —
Ty sammetsrockar talar ock —
»Ack, hvad vår egare bör säll och lycklig skattas!
»Han lefver ju de bästa dar,
»Utaf allt jordiskt godt ej något honom fattas:
»Han börd, han rikedom, han liflig helsa har.
»Beständigt uti lek och löjen,
»Hvar dag han ömsar nya nöjen:
»Hans tid på glädjens vingar far.
»Uti hvad ljufligt lugn lär ej hans sinne vara!»
'Ack nej', så hördes kudden svara,
'hur jemmerligt du dig bedrar,
'Som tror, att detta allt skall hjertats lycka båda!
'Om du hans nådes sömn fick skåda,
'Du säkert ej i staden fann
'En mera ömkansvärd än han.
'Uppå sin bädd han aldrig hvila finner:
'Af samvetsagg han vrides af och an
'Och aldrig lugn i själen vinner.
'En ständig oro bryr hans håg:
'Ibland är jag för hög, ibland är jag för låg.
'En afton — jag kan det besanna ·
'Jag hörde honom högt sitt ödes skick förbanna
'Och med förfäran såg
'Pistolen tätt framför hans panna.
'Hans lånta glädtighet, det är en mask, han bär,
'Att sina samvetsplågor dölja,
'Som honom tära och förfölja' ...
* * *
Min vän, af denna upptäckt lär
Att den, som lycklig syns, ej alltid lycklig är!