Den hydda, der jag fostrad blifvit,
Mitt hjertas fordna helgedom,
Jag nyss såg ödegjord och tom:
Dess vägg var fälld, dess tak man rifvit
I följd af nye egarns dom.
En tår föll mig så het på kinden –
Förödelsen jag kring mig såg.
Den goda ålderstigna linden
På gården fälld för yxan låg.
Vid denna åsyn, full af smärta,
Hvad tusen minnen för mitt hjerta!
Hvad år, som sorgligt flutit fram
Sen sista glada syskondansen
Vid fröjden af midsommarkransen
På denna fordom höjda stam!
Der låg den nu till jorden stupad
Med grenen afklädd, kronan kal.
Jag stod i tankens natt fördjupad
Med detta hemska tunga qval,
Med dessa styng, man innerst känner,
Då man af sorger lutad går
Och måste se hur döden slår
Den sista af ens ungdoms-vänner ...
Allting min dystra saknad ökte.
Kring tomten förde jag min blick –
Allt bar förgänglighetens skick,
Försvunnet var det hem jag sökte:
Jag endast på dess spillror gick.
..................................
..................................