När svennen vandrat från land till land,
kom han en kväll till hafvets strand.
En hvinande storm öfver djupet drog
och till skum den kokande vågen slog.
Vid en stockeld under en klippa satt
en häxa och kvad i den mörknande natt.
»Brinn, brinn, brasan min,
häxan vakar för sonen sin.
Ungersven, om du vill öfver,
gif mig din sköld, och jag stormen söfver.»
»Tag den gärna, — med hjälm och svärd
har jag nog af vapen för min pilgrimsfärd.»
Då slocknade elden, och i samma stund
— plötsligt, som det varit en villa —
hafvet, upprördt i sin innersta grund,
låg som en spegel stilla.
Mot stranden sam en sprutande hval
i den månskensljusa natten,
drog på en farkost af musselskal
svennen öfver hafvets vatten.
När han åter vandrat från land till land.
kom han en kväll till öknens rand.
Öfver brännhet mark en stromvind lopp
och hvirflade sanden som en molnvägg opp.
I brokigt tält vid sin slända satt
en häxa och kvad i den mörknande natt.
»Spinn, spinn, sländan min,
häxan spinner åt sonen sin.
Ungersven, om du vill öfver,
gif mig din hjälm, och jag stormen söfver.»
»Tag den, — ännu jag har mitt svärd,
hjälper mig nog fram på min pilgrimsfärd.»
Sagdt, — och i samma ögonblick
teg stormen som genom ett under;
en skuggrik väg genom öknen gick
mellan källsprång i de doftande lunder.
En dvärg körde fram med silkestöm
ett spann af zebrafålar,
och svennen for som i en lycklig dröm
öfver öknen mot morgonsolens strålar.
Så kom han till fjärran Österland,
och hans väg gick fram, där ett berg stod i brand.
Ur en håla i berget en eldström bröt
och milsbredt fram öfver vägen flöt.
Innerst i hålan vid en kittel satt
en häxa och kvad under hesa skratt.
»Rinn, rinn, kitteln min,
häxan kokar åt sonen sin.
Ungersven, om du vill öfver,
gif mig ditt svärd, som häxan behöfver.»
»Leda troll, nu förstår jag din list —
döden vore du värd förvisst.»
Så slog han den sjudande kitteln kull,
häxan i elden med detsamma,
och en syn steg upp så underfull
ur slocknande glöd och flamma.
På bergets kam låg ett moriskt slott,
af månghöfdade drakar vaktadt;
nu hade svennen omsider nått
det mål, han eftertraktat.
Drog så med oförfäradt mod
svennen uppför berget, där slottet stod.
Med smekande sång och harpoklang
de grymme drakar till ro han tvang.
Och när han kommit till borgaled,
sänkte sig vindbron själfmant ned.
Porten sprang upp vid hans strängalek:
därinne satt prinsessan, så sorgsen och blek.
Hon blickade tårfullt mot himlen opp
och sjöng med ett hjärta utan tröst och hopp.