»Dagen är inne,
det ljusnar i sky;
men aldrig ur mitt sinne
skall nattmörkret fly.
Sorgligt månde kvida
liten fågel i bur;
min längtan flyger vida
öfver fängelsemur.
Fjärran går vännen,
som i hjärtat jag bär,
den trofaste svennen,
som höll mig så kär.
Mycket jag brutit,
men mest emot dig:
flärden hade knutit
sitt guldnät kring mig.
O kunde du förlåta,
att jag vållat dig harm,
o kunde jag få gråta
mig till ro vid din barm!
Men fåfängt dig kallar
min bäfvande röst;
världshafvet svallar
mellan mig och min tröst ...»