Rida i kungagården in
på fålar, svarta som sot,
klädde i guld från hufvud till fot,
moriske väpnare trenne,
hvar med gåfvan sin.
Ett kostbart svärd, af dvärgar smidt,
den förste af dem bar fram;
den andre en hjälm med juvelprydd kam,
den tredje en sköld af silfver
med en gyllne sol i dess midt.
»Detta sänder från Österland
en prins med rykte stort.
Kungadotterns fägring han sport
och kommer med rika håfvor
att bedja om jungfruns hand.»
Smattrande horn och hofslags dån,
trummor och jubelrop!
Följd af en larmande krigarhop
kommer med spann af tigrar
den moriske kungason.
Under ett utspändt purpurtak
i all sin kungliga skrud
han hvilar på lurfvig lejonhud,
och hundra lastkameler
följa i sakta mak.
»Hell dig, prins af Österland,
kommen fjärran ifrån,
hell dig, moriske kungason! —
Med gyllne kedjor försåtligt
du mångens hjärta band.»
Och främlingaskaran till mötes gick
den åldrige kung med vördigt skick.
»Varen välkomne till bergig nord,
män ifrån Blålands soliga jord!
Eder med handslag på nordmannased
hälsar drotten vid borgaled.
Bjuden, svenner, till lek och glam,
bären bräddfulla hornen fram;
sånger och skämt och höfviskt tal
främje glädjen i kungasal.»
Nu går leken med fröjd och gamman,
morer och nordmän leka samman;
danslåt klingar, sången ljuder,
listigt tärna åt blåman bjuder
horn, som räcker till golfvet ner —
hornet han tömmer och ropar: mer!
Lätt går leken, i yra ringar
hvar sin tärna i dansen svingar.
Anund rese i hopen spanar,
Blålands kämpar till tvekamp manar;
småväxt främling, fem fot lång,
lägger den väldige gång på gång.
Leken går öfver stock och tilja,
ungersvennen lyster att gilja,
smidig gäst i förväg hinner,
lätt liten tärnas gunst han vinner;
ljushyllt mö och blåsvart mor
tråda dansen med fägnad stor.
Leken går uti lunden gröna,
segerns pris skall mandom löna.
Torbjörn, främst bland kungens hjältar,
midt för porten ett stenblock vältar;
blåman vet att vända syn,
slungar det hånfullt högt mot skyn.
Leken går öfver berg och backar,
kämpar brottas, så svetten lackar;
lustigt leken går under linden,
mången jungfru bleknar om kinden —
kungadottern i yrande dans
mister så när både minne och sans.
»Och hör du, skön jungfru, du blifve min brud,
dig ger jag drottningenamn och skrud.
Ville du vara mig af hjärtat huld,
gärna jag gåfve min krona af guld.
Och ville du fara af landet med mig,
alla mina skatter dem gåfve jag dig.»
Skön jungfru blef så röd om kind;
sprang sin kos så lätt som en vind.
Men liten sven i kungasal
stämmer de gyllene strängar,
han sjunger så fagert som göken gal,
som lärkan öfver blommande ängar.
»Stolts jungfru skön, ditt fosterland
håller dig fast med tusen band» —
så gladelig
han leker på de gyllen strängar.
»Du kungason, du bedje icke så,
dina fagra löften dem aktar jag ej på.
Det blir mig så svårt, jag är ännu för ung,
jag kan icke bära en gullkrona tung.
Men bed mig om annat, du riddare båld,
allt hvad du önskar jag ger i ditt våld.»
Skön jungfrun blef både hvit och röd,
fradgande hornet hon gästen bjöd.
Och liten sven i kungasal
slår högt den ljudande harpa,
han sjunger sitt hjärtas djupa kval
i toner, varnande och skarpa.
»Stolts jungfru skön, du akte dig väl,
sälj icke för glitter och guld din själ» —
så sorgelig
han spelar på den ljudande harpa.
»Och hvad du nu lofvat, det hålle du väl:
gif mig liten spelman att vara min träl!
Hans sånger de skära i mitt öra så hvasst,
hans ögon de lita till skön jungfrun så fast.
Så tag liten spelman, i tornet honom sätt,
och gif mig hans ögon till en kostelig rätt!»
Skön jungfrun grät, skön jungfrun bad,
men likafullt så blef det som prinsen sad'.
»Och hör du liten tärna, bryt leken af,
— det är som om en trollmakt mig dårar —
du tage den hind, som min fader mig gaf,
när jag fyllde femton vårar;
hon låte för mig sitt skuldlösa lif,
hennes trofasta ögon åt kungasonen gif —»
så bitterlig
hon gråter de stridaste tårar.
Men tärnor små vid midnattstid
slå fängselporten på gafvel vid.
— Stolts jungfrun sitter ensam och klagar.
De föra liten sven till borgaled,
de föra honom ut på villande hed.
— Hon sörjer både nätter och dagar.
»Fly, ungersven, fly härifrån
undan den grymme kungason!»
— Stolts jungfrun gråter allena.
»Och skydde dig Gud, du ungersven!
När rågen blir mogen, du kommer väl igen.»
— Ty sorgen kan hjärtat rena.