Och nästa morgon så sedesam
prinsessan gick för sin fader fram.
Ett horn hon fyllde med nybryggdt mjöd
och höfviskt åt gamle kungen det bjöd.
»Drick mig nu till, min fader kär,
och hör hvad din dotter af dig begär.
Det sjunger så fagert i rosengård,
det är liten sven, som om blomstren har vård;
du gifve mig honom att vara min sven
och taga sin plats bland konungens män;
han bäre min falk, han före min häst
och ride på jakten ständigt mig näst;
han läre sig gyllene harpan slå
och sjunge sina visor för tärnorna små.»
Den gamle kungen helt listigt log,
och en väldig klunk ur hornet han tog.
»God var drycken, — gärna mer
gåfve jag den, som så vackert ber.»
Blef så svennen i konungens gård
att rida med hök och hund:
han jagar hjort, han jagar mård
i arla morgonstund;
han sjunger sina visor och blåser i sitt horn
för slott och torn
och i den gröna lund.