Hvem sjunger så fagert på konungens gård
i midsommartider?
Det är liten sven, som om blomstren har vård,
han sjunger, medan dagen den lider.
Han sjunger och sjunger och tänker ej därpå —
i midsommardagar;
han sjunger för träden och för blommorna små,
den sången så väl dem behagar.
Han sjunger och sjunger hela dagen lång
i midsommarstunder,
och fruar och tärnor de lyssna till hans sång
och fåglarna i rosendelunder.
Fröjdefullt han sjunger, fattig liten sven,
medan dagen den lider,
och konungen sig gläder med alla sina män
i strålande midsommartider.
Och kungens unga dotter på höganloftsbro,
hon spände på foten sin förgyllande sko;
hon axlade sin kappa af scharlakansskinn
och gick med sina tärnor i rosengården in.
»Och hör du liten smådräng, hvi sjunger du så?
Hjärtat blir sorgset, när jag lyssnar därpå;
jag kan icke leka med tärnorna mina,
om natten icke sofva för sångerna dina.»
»Och är min sång dig så mycket emot,
så vill jag tiga förutan knot.
Och om mina visor din ro förstöra,
så skola de aldrig nå ditt öra.»
»O nej, o nej, stäm upp din sång,
annars blifver mig världen för trång.
Jag miste min ro, när din sång först ljöd,
men sjunger du ej mera, det blifver min död.
Så säge du mig ditt hem, din släkt,
och hvad det varit, som din sång har väckt.
Ja sjung — sjung alla dina visor för mig,
och silfver och guld det gifver jag dig.»