1.
O Herre, du som säger:
låt barnen komma hit till mig —
vår första tanke äger
i dag ej annat mål än dig.
Till dig vi fast oss trygga,
vår håg, vår vilja stärk.
Om du vill huset bygga,
är fåfängt ej vårt verk.
Vår ingång du ledsage,
och var oss alltid när.
Uti ditt hägn du tage
som barn oss alla, Herre kär.
2.
Åt skilda håll i lifvet
oss leda skall vår vandrings stig;
men hvad oss än blir gifvet,
vår väg går ytterst dock till dig.
Din sannings ljus förklare
det dunkel, kring oss rår,
ditt ord den stjärna vare,
som styr all sträfvan vår;
så skall du sist oss samla
i härlighetens ljus,
de unga som de gamla,
som barn uti din faders hus.
Så säger Herren:
Guds rike är likt ett senapskorn,
det minst är af alla frön;
men när det uppväxt,
är det ett stort träd,
och himmelens fåglar bygga bo under dess grenar.
Ett ringa frö, en planta späd
kan varda till ett härligt träd;
dess rot står gömd i jordens grus,
men ofvan stoft och mörker
dess krona sträcks mot himlens ljus.
Hvart ord, som här med kärlek sås
i unga bröst, skall ej förgås;
det växa skall, så är vår tro,
och himlaburna tankar
som fåglar bygga där sitt bo.
Ej världen vet dess såningsman,
men ej af Herren glömmes han.
Du gode tjänare, far fort
att så i unga sinnen —
det är förvisso högt och stort.
Den som trofast söker blott Guds ära,
han är ett träd vid vattenbäcken lik:
grönskande löf och kvistar skall det bära,
och dess frukt skall varda välsignelserik.
Men om du, o Gud, ej växten gifver,
hvad vore allt hvad mänskomakt förmått!
Ädlaste sträfvan, utan dig den blifver
kornet lik, på hälleberget sådt.
Dig, o Gud, som kraften sänder,
vi vår svaghet anbefalla,
och i dina fadershänder
tryggt vi nu förtro oss alla.
Din är makten, ditt är riket,
din är äran först och sist.
Aldrig blir det hopp besviket,
som på Herren byggs förvisst.