Vad trängsel där vid sjön, bort vid Genesaret,
av allt det myckna folk, som färdas fram och åter,
som lyssnar till en röst, en mun, som sig upplåter,
att stärka ordets kraft på ett så ljuvligt sätt:
som i ett ögnablick den sjukas vånda lisar
och som med blott ett ord, när handen lyftes opp,
åt en förvissnad hand ger blodets friska lopp
och i vart underverk barmhärtigheten visar!
Ho är väl denne man, som där på berget står,
vid samlopp av allt kön i Judafolkets ätter?
som lutad, tyst och trött sig i en farkost sätter
och Galileiska sjön i stormen genomgår?
Vad nyss den klara skyn, vad skymning den nu sprider!
Vad havet höjer sig till jordens ångst och skräck!
Naturen svartnar bort, och månans vita fläck
vid alla vindars brak längst in i molnet skrider.
Ho är väl denne man, som vädren näpsa tör?
som på en bräcklig köl, den vågorna de bryta,
kan havets svarta svalg i lugnets glans förbyta
och stänga böljans fart inom sin vass och rör?
som vidgar källans språng och den till strömmar sträcker,
förbjuder regnets skval, befaller blixt och snö?
som, med en enda blick utöver land och sjö,
framkallar dagens ljus och nattens fackla släcker?
O du i undran stadd vid detta underverk!
du från ditt täckelse nu saligt må befrias:
det är just Davids son, din frälsare, Messias ...
Beundra denne man och på hans vandel märk!
i motgångs mist och storm vid hoppets ankar vila
och mot all avgrunds blixt med bönen väpna dig,
till dess från denna kust, där graven öppnar sig,
du får i samvetslugn till din förvandling ila.