Fromma kvinna! du som snyftar
och för gråt knappt dagen ser,
som i tårar dignar ner
och din hand mot skyn upplyftar,
under knäfall, bön och hopp:
torka dina våta kinder,
bryt dig genom alla hinder
och ur stoftet res dig opp!
Store Gud! vad kval och fasa
har du detta bröst tilldömt!
Huru gruvligt och hur ömt
må en mors förtvivlan rasa,
vid en åsyn av sitt barn,
som så många dödar kvälja!
Avgrund vill dess liv uppsvälja,
mellan fjättrar, eld och garn.
Ropet nu av denna arma
hörs bland folket långt ifrån:
O du Herre, Davids son!
över mig dig nu förbarma;
Herre! hjälp mig, - blev dess tal.
Hjärtat orkar mer ej klaga,
tryckt och klämt av himlens aga,
i bedrövelse och kval.
Men vad ödmjukhet och lydnad
röjes i vart fjät hon går;
varje suck och varje tår
ökar hennes helga prydnad
under fromma tal och svar.
Trygg och dristig hon framhastar,
sig på vägen nederkastar
och i bön sin tillflykt tar.
Jesus bort på vägen vände,
knappt hans ögon se ditåt,
där den ömma modrens gråt
troget tecknar sitt elände,
följer med i hamn och häl;
men ju mera hon blir prövad,
frånvist, hädad och bedrövad,
mera styrka får dess själ.
Gud sitt öra ej tilltäpper,
sina läppar öppnar han;
kvinnan frid och seger vann:
hon sin frälsare ej släpper,
förr'n han sagt: Ske, som du tror!
Tro och hopp sig sammanpara.
Milde Gud! mitt rop besvara,
i mitt Sodom, där jag bor.