I skymningen af sänkta rullgardiner
Låg på sin sotsäng gamle Truls.
En doktor satt bredvid och tummade hans puls
Och tolkade med eskulapska miner:
»Nu är din stund för handen, Truls!»
Den sjukas fromma fru stod nära hufvudgärden.
»Ack, himmel», ropte Truls, »jag far den sista färden
Och lemnar dig, min skatt — o, stund så smärtefull!»
»Min engel», sade frun, »sörj inte för min skull!»
»Hvad nu, din dumma gås — jag mente mitt schatull!»
Röt gubben till... och for ur verlden.