Om Ers Majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens pilar till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevin,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll'nborg och Dalin:
Si! så vill jag med min lyra,
vid dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra.
Från min vagga till mitt slut
väl dess altar för mig röker;
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.
Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön;
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om Ers Majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul