O vad fröjd, som denna dag
inom dessa murar skänker!
Hovet i sin fägring blänker,
liksom i min gala jag.
Också är bland mina fäder
ingen än så präktig sedd,
som, med högsta rang i bredd,
burit sådan färg till kläder.
Men med all min granna stat,
tusen ögon mig förfära:
prinsens kockar mot mig svära,
vid min blink på minsta fat:
Stånddrabanternas mustascher
mig ofreda mången gång,
mer än salig Hedmans språng
mellan marskalkar och pager.
Bäst jag, med en kärlig min,
mig i slottets farstu' krummar,
gruvligt vaktparaden trummar,
vid en sträv trumpet-marin.
Men att några råttor krama
där i gångarna, som förr,
är ej värt, ty vid var dörr
flera kattor med mig jama.
Äntlig nu i tysta fjät
jag Ers Höghets tröskel mäter,
där min ringhet ej förgäter
trohet för Ers Majestät.
Själv av lejons ätt, med ära
jag en ättling nämner mig,
och hur kan den tvinga sig
avog sköld mot staten bära?