Du lyss på gränsen, som i vinden bocka,
på strömmn, som sin väg i dalen riktar,
allt vad den yttre världen för dig biktar
du älskar att i dikten sammanplocka.
Inunder skogens valv, där fåglar locka,
du dig ett stort, ett helogt tempel diktar,
vars torn är granen, som för blåsten sviktar,
där månen hänger som en malmstöpt klocka.
Din kyrka är ej min. Jag vet en annan,
dess välvning restes ej för slikt ett joller,
Guds egen klarhet ur rotundan skimrar.
Kom, jag vill visa dig det valvet: pannan,
därunder tanken jämt sin gudstjänst håller
och oförtruten på sin himmel timrar