Vem rider så sent på sin svarta häst?
I natten droppar det blod.
Vad flyktar han för, den främmande gäst?
Bida, du riddare god!
Förgäves! Han ser sig ej om, får ej stanna,
och stjärnorna slockna omkring hans panna.
Försvunna år, var det du? Farväl!
För en stund sen var du vår kung;
nu är det förbi: på din arma själ
har du mycket, din räkning blir tung.
Där uppe, där uppe en domare sitter,
försvara dig, bleknade, om du gitter.
Din son - det är skönt att ej släkten ännu,
den legitima, dör ut -
din son blir vår konung och hyllas som du,
och på hyllning det tager ej slut.
Till honom, till honom vi krypande vädje,
och tigge av honom vår lumpna glädje.
Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk,
hans häst räknar anor; giv rum.
Hans höghet har klätt sig till tiggarmunk,
och hans blick är orolig och skum.
Svärd förer han icke, den adlige hjälte,
men radband i hand och en dolk i bälte.
Hurra, vad kröningspengar han sår!
Betrakta prägeln, du pack!
Frihet därstädes avbildad står,
det är skada att foten har black.
Sanning står även, dock synes mig galet
att hon predikar från hospitalet.
Fridspalmen blev oss ett stamträd till slut,
i dess skygd bo folken i ro,
ordning går in, och skatten går ut,
och på köpet fås kristelig tro.
Handeln är fri och var lovlig näring,
och vid var kröningsfest fri förtäring.
Visst synes släktet en krympling, men det
kommer av engelska sjukan.
Dvärgen är artig; Hans Majestät
tänker till hovnarr att bruka'n.
Biltog förklaras på dess begäran
en parveny som man kallar Äran.
Hejsan! Religionen är Jesuit,
människorätt Jakobin,
världen är fri, och korpen är vit,
vivat Påven - och Hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära
dikta sonetter till tidens ära.
Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.