Hvem rider så sent genom natten der?
O säg!
Från himmelen ner under jorden bär
hans väg.
Ej vågar han se sig tillbaka, ej stanna,
och stjernorna slockna omkring hans panna.
Försvundna år, var det du? Ja så!
Farväl!
Sof godt om du kan. Du har blodskuld på
din själ.
Du träder för domarn som pröfvande sitter.
Försvara dig, Mördare, om du gitter.
Din son — det är skönt att ej slägten ännu
dör ut —
Din son blir vår konung och hyllas som du
förut.
Till honom, till honom vi krypande vädje
och tigga af honom vår lumpna glädje.
Han kommer, han kommer. Hur dyster är strax
hans glans.
På hufvudet bär han af tomma ax
en krans.
Hans helsning är som när åskor bullra
och krigsörnen sitter uppå hans skullra.
Välkommen, välkommen med hunger och mord!
Ditt svärd
är tveeggadt, konung! Du vet hvad vår jord
är värd.
Var modig, var ädel, du blodburne Förste
och fall såsom Codrus, den siste, den störste.
De stjernglober äro förgängelsens säd
som du.
De hänga som frukter på Tidens träd
ännu.
Den eviga sol deras mognad bereder,
och allt som de mogna, så falla de neder.
Är jorden ej mogen? Är måttet ej än
dock fullt?
O Evighet, öppna din famn igen
och huldt
du vagge till ro, som en Mor sig förbarmar,
ditt irrande barn, i oändliga armar!