Mot Elfviks mulna strand,
inom dess frusna skär, vid all naturens dvala,
syns Charon i sin båt sig närmre stranden hala,
uppdagas i sin rodd av midnattsstjärnans brand.
Han för sitt gamla språk, med åran krökt i sand:
naturens skuld betala
och återbär ditt lån uti den Högstes hand.
Bestört av denna lag,
all nejden bugar sig och ömma suckar gjuter:
ett lyckligt äkta band på några få minuter
upplöses och förstörs, vid hjärtats tunga slag.
Men sänkt i tårars flod på en så sorglig dag,
ett tåligt bröst besluter
att trösta sig i Gud och vörda hans behag.
Vår vän är lagd på bår:
hans anlet mer ej ses oss muntra och förnöja,
hans bröst ej mera hörs sin svaga lunga höja,
hans hand att göra gott i tiden mer ej rår.
Den arma må nu själv avtorka ögats tår
och Widmans saknad röja,
med den välsignelse, han av min skugga får.