En blyg karit i nordens vår,
i minnets klosterdok hon står,
i ljuvlig mandeldoft och bön,
vestaliskt ren och skön.
En bedjande Mariabild,
hon blommar tyst, hon blommar mild,
där djupast minnets vaka slog
i enslig nordanskog.
Naturens blomstersuck hon är;
dess allra blygaste begär,
ljuvt rodnande, i strålar fly
på kindens liljehy.
Känn hur det slår i hennes bröst
Hon andas varmt i kulen höst.
För himmelskt ren hon är att dö
i själva vinterns snö.
Hon hör till dessa stora små,
som lika aftonstjärnan stå
i helig glans, i stilla ljus
i tidens vilda krus.
Ej har hon rosens stolthet fått, -
nej, hon vill vara måne blott
till denna blomstervärldens sol,
som står vid nordens pol.
Du silverljus i rosengård,
pärlsmycke på den stores vård,
som gömmer bort din egen glans
jungfruligt skygg i hans, -
brinn i den tysta skog som förr
och vid en nordisk tärnas dörr,
i ljuvlig mandeldoft och bön,
vestaliskt ren och skön!