Än Solen högt på blåa fästet dröjer,
Och blomman, tvinande, sitt hufvud böjer.
I trädets svala skygd jag här vill bida
Tills aftonvädren ljuflig kyla sprida.
O, kommen Quinnor! kommen att förnöja
Monarkens öron och hans blick, – att höja
Er röst till sånger! – skynden och förjagen
Med lek de tröga stunderna af dagen.
På nytt de ömma kärleksvisor quäden
Som Flickan sjunger, då hon vaktar säden
Och då till mattor hon med späda fingrar
Snabbt om hvarannan säfvens trådar slingrar.
Ty sångens röst mitt öra mäktigt kjusar,
Likt kyssar dansens trollbehag mig rusar.
I dansar, Quinnor! långsamt mig omsväfven,
Af glädje springen och af vällust bäfven.
Men re’n kring fälten susar aftonvinden,
I källor Månen speglar röda kinden,
Och daggens tårar fukta brända heden –
O Quinnor, gån! en måltid mig bereden! –